Ålakustens kulturarv

Den historiska “Ålakusten” – kuststräckan mellan Åhus och Stenshuvud – var ett av de viktigaste ålafiskeområdena i Sverige med över etthundra ålabodar under sin storhetstid. Idag återstår 67 av dessa, varav ett tiotal har ett aktivt ålafiske. Det finns också 21 bodruiner längs kusten.

Människan har fiskat ål åtminstone sedan bronsåldern. Ålafisket är ett hantverk, där kunskaperna har gått i arv i generationer från far till son. Det finns inga andra skolor eller utbildningar för att lära sig fiska ål. Metoderna för att fiska har varierat med ljustring, ålakistor och långrev, men är numera förbjudna. Idag är den enda godkända metoden hommor, en nätkonstruktion i många olika delar som tillverkas och specialanpassas till lokala vattendjup, strömmar och andra förhållanden på havsbotten. Hommor går inte att köpa, utan måste tillverkas och repareras av ålafiskaren själv.

Längs Ålakusten lever det kvar ett unikt system med så kallade “drätter”. Kusten delas in i mindre områden, där den som har drätten också äger rätten att fiska ål inom detta område. Drätterna har sitt ursprung från när Skåne var danskt och den danske kungen delade ut drätter till adel och storgods, som i sin tur arrenderade ut rätten att fiska ål mot del av fångsten. Systemet ärvdes av den svenske kungen och än idag fiskas ål med denna begränsning. Numera krävs dessutom en särskild licens för att fiska ål, och licensen får inte ärvas, säljas eller överlåtas. Det innebär att de som idag fiskar ål kan vara den absolut sista generationen som fiskar denna för Skåne så värdefulla landskapsfisk.

De numera klassiska ålagillena startade ursprungligen som arrendatorskalas, när ålafiskaren lämnade sitt arrende i form av ål till drättägaren framåt senhösten. Ål kan ätas på en mängd olika sätt; kokt, stekt, luad, halmad, rökt…

Kiviks Museum arbetar tillsammans med Ålakustens kulturarvsförening för att dokumentera och bevara det historiska ålafisket, kunskaperna, hantverket, maten och traditionerna. Ålakusten är sedan 2015 ett nationellt, immateriellt kulturarv enligt UNESCO:s definition och finns med på den svenska kulturarvslistan. Det svenska ålafisket är enligt Havs- och Vattenmyndigheten ett småskaligt, kustnära, säsongsbetonat, hantverksmässigt och hållbart fiske, helt i enlighet med FN:s 17 globala hållbarhetsmål.

I september 2020 togs Ålakustens kulturarvsförening upp på UNESCO:s lista över ackrediterade organisationer som utgör rådgivande organ till UNESCO i immateriella kulturarvsfrågor. Ackrediteringen innebär ett ökat skydd för ålafisket och ålafiskekulturen, men också ett ökat tryck på svenska myndigheter att arbeta aktivt för bevarandet av ett levande ålafiske.

Samarbetet mellan Kiviks Museum och Ålakustens kulturarvsförening är mycket nära, och styrelserna har beslutat att utse museichef Dafvid Hermansson som föreningarnas gemensamma representant i UNESCO-arbetet och i Nordisk-baltiska samarbetsrådet för immateriella kulturarv. På museet finns en permanent basutställning om ålafisket, och föreningarna har tillsammans gett ut böckerna Ålakusten – en vandringsledsbok (2019), Ål en urgammal matkultur (2020) och Ålafiskare från Ålakusten minns (2020). Fler böcker är på gång i vårt samarbete. Du kan köpa böckerna i museibutiken.